Tårtgeneralen – av Fredrik Wikingsson och Filip Hammar

Jag har precis läst Filip & Fredriks “Tårtgeneralen”, som kom ut i november 2009. Det är en smårolig, facinerande och lättläst bok som jag kan rekommendera alla som älskade “100 höjdare”.

Tårtgeneralen är ett porträtt och berättelse om den tragikomiska figuren – Hasse P, som drömde om att bli hyllad som hjälte genom att uträtta storverk för Köpingbornas heder och självkänsla. Efter att Jan Guillou den 13 november 1984, i TV-programmet Rekordmagazinet, utsett Köping till Sveriges tråkigaste stad, såg Hasse P sitt livs chans. Han skulle se till att det stukade lilla samhället hamnade på världskartan igen! Hans första storslagna projekt gick ut på att baka världens längsta smörgåstårta och få en plats i Guinness rekordbok.

Kanske skulle jag önskat att boken slutade i ögonblickat av triumf, då Hasse P för en stund blev stadens medelpunkt och vann en viss beundran. Några var så tagna av segerns sötma att de frös in sina tårtbitar, så att de skulle kunna njuta och minnas den festliga känslan på julafton.

Men efter denna historiska höjdpunkt förstår man som läsare att det bara går utför med huvudpersonen och att oundvikliga katastrofer, misslyckanden och hån väntar bakom hörnet och bara staplas på varandra.

Filip och Fredrik har grävt fram många roliga tidsdetaljer och kryddat huvudhistorien med små parallellhistorier som gemensamt målar upp en bild av den svenska småstadsandan och tristessen under mitten av 80-talet. Mycket av tidsdokumenten som flikas in här och där, såsom t ex anekdoter om TV-profiler och andra frontfigurer som låg i tiden, verkar underbyggda med gedigen research i arkiven. Det blir lite av en nostalgitripp och ”ja-just-det”-upplevelser för oss som upplevt 80-talet. Bilden av Köping får mig att både rysa och skratta. Jag har aldrig varit där, men känner ändå på många vis igen mig. Filip Hammar har själv växt upp i samhället och har säkert bidragit med mycket egenupplevda minnen, som ger den där extra verkliga känslan.

I det stora hela är boken mycket underhållande, i synnerhet den första hälften. Att berättelsen har en verklighetsbakgrund är en stor del av behållningen. Frågan är bara vilka delar som kan betraktas som ”sanna” för de som var med, och vilka detaljer som är helt påhittade för att historien ska få den där lilla extra knorren. Sprang Hasse P verkligen omkring i Percy Barneviks kostym? Det hade varit roligt att få se en bild av denna clown utklädd i maktelitens främsta markör.

Filip och Fredrik bryr sig inte om att skriva vackert och pretentiöst, men berättarlusten går det inte att ta fel på. Det känns som det bara bubblar fram ironiska betraktelser och småroliga figurer, t ex är berättelserna om de tre amerikanska basketstjärnorna sådant som får mig att skratta högt. Här kan man kanske också skönja lite avundsjuka från författarnas sida.
Författarna har också en förkärlek för smutsiga ”äckeldetaljer” och sjaskiga bilder av misär och sorgliga livsförhållanden, kanske för att de gillar att provocera och har svårt att motstå frestelsen att chocka läsaren lite.

”Plötsligt i Vinslöv” och dokusåpan ”Ullared” bygger delvis på samma humorgrepp som ”Tårtgeneralen”. Vi både skrattar åt huvudpersonerna (inte med) och tycker samtidigt synd om dem. Men var det egentligen synd om aktörerna innan berättelsen formades och klipptes ihop? Eller blir det synd om dem genom berättarnas vinklingar och persongalleriets medvetna sammansättning? Är det inte riktigt OK att skratta åt de som anses tragiska och misslyckade i den bildade medelklassens ögon?

Var världens längsta tårta god? Det förtäljer inte historien. Jag skulle gärna vilja veta av någon som var där.